Singel.
Varför ska det vara så svårt? Varför kan det inte vara lätt? Varför ska det vara så komplicerat att träffa mannen med stort M? Den där personen som man kan skratta med, busa med, gråta tillsammans med, bråka med, prata med, sova med.. Allt det där som skulle förgylla min vardag. Någon att dela livet med. Någon att skaffa barn tillsammans med. Någon att bli gammal och rynkig tillsammans med.
Jag är livrädd för att bli gammal och gaggig själv. Att inte få några barn. Att inte få uppleva den där omvälvande förälskelsen som är besvarad. Att aldrig träffa någon som sätter sin ring på mitt finger.
Tänk om det där aldrig kommer inträffa? Tänk om jag aldrig får känna hur det är att bära ett barn? Aldrig få hålla ett barn mot mitt bröst.
Det kändes ett tag som jag hade träffat den där mannen, någon som fick mig att känna mig speciell, utvald. Men sen hände något, vad vet jag inte. Och nu står jag här igen, lika ensam som innan och med ännu ett sår i hjärtat.
Det är kanske inte är meningen att jag ska träffa någon. Vem vet, kanske kommer bli den där gamla ensamma tanten på parkbänken..
-blue eyes-
Jag är livrädd för att bli gammal och gaggig själv. Att inte få några barn. Att inte få uppleva den där omvälvande förälskelsen som är besvarad. Att aldrig träffa någon som sätter sin ring på mitt finger.
Tänk om det där aldrig kommer inträffa? Tänk om jag aldrig får känna hur det är att bära ett barn? Aldrig få hålla ett barn mot mitt bröst.
Det kändes ett tag som jag hade träffat den där mannen, någon som fick mig att känna mig speciell, utvald. Men sen hände något, vad vet jag inte. Och nu står jag här igen, lika ensam som innan och med ännu ett sår i hjärtat.
Det är kanske inte är meningen att jag ska träffa någon. Vem vet, kanske kommer bli den där gamla ensamma tanten på parkbänken..
-blue eyes-
18 till I die?
Vuxen, när blir man egentligen det? Är det något som man vaknar och bara är - ungefär som håret som över en natt kan vara för långt. Eller är det så att det kommer över en successivt - liksom kläderna i garderoben långsamt tycks krympa tills man står där och inte kommer ner i byxorna.
Ja, inte vet jag. Inte vet jag om jag är vuxen heller. För när är man vuxen per definition? Finns det någon mall att sätta kryss i som man måste ha ett visst antal kryss i för att komma över den magiska gränsen?
Kan ibland känna mig rätt vuxen, har ju bil, lägenhet och fast jobb. Städar, tvättar, lagar mat, springer på caféer, går ut på krogen, tycker om att dela en flaska vin och sitta och prata en hel kväll. Är inte det typiska vuxengrejjer så säg?!
Men samtidigt kan jag få ett ryck och hoppa i vattenpölar. Stå där mitt i en stor vattenpöl och bara plaska "tjipp-tjipp". Eller ha snöbollskrig om det kommit snö, eller varför inte göra snöänglar? Men det är det som kanske i dagligt tal kallas för att man har barnasinnet kvar. Det kanske inte har något att göra med om man är vuxen eller inte?
Fyller snart 27år, känns helt ok faktiskt. Ingen åldersnojja än, eller kanske ska säga ingen åldersnojja just nu. Har haft lite åldersnojja periodvis. Är snart 30år, gulp, och det finns en del saker som jag hade velat göra fram tills dess. När jag var yngre sa jag alltid att jag ville ha mitt första barn innan jag fyllde 30år, och det vill jag fortfarande. Men man behöver ju en karl för det, har ingen lust att vara ensamstående mamma. Vill i alla fall inte vara det som utgångsläge. Får väl se vad tiden för med sig.. Spännande! :)
-blue eyes-
Ja, inte vet jag. Inte vet jag om jag är vuxen heller. För när är man vuxen per definition? Finns det någon mall att sätta kryss i som man måste ha ett visst antal kryss i för att komma över den magiska gränsen?
Kan ibland känna mig rätt vuxen, har ju bil, lägenhet och fast jobb. Städar, tvättar, lagar mat, springer på caféer, går ut på krogen, tycker om att dela en flaska vin och sitta och prata en hel kväll. Är inte det typiska vuxengrejjer så säg?!
Men samtidigt kan jag få ett ryck och hoppa i vattenpölar. Stå där mitt i en stor vattenpöl och bara plaska "tjipp-tjipp". Eller ha snöbollskrig om det kommit snö, eller varför inte göra snöänglar? Men det är det som kanske i dagligt tal kallas för att man har barnasinnet kvar. Det kanske inte har något att göra med om man är vuxen eller inte?
Fyller snart 27år, känns helt ok faktiskt. Ingen åldersnojja än, eller kanske ska säga ingen åldersnojja just nu. Har haft lite åldersnojja periodvis. Är snart 30år, gulp, och det finns en del saker som jag hade velat göra fram tills dess. När jag var yngre sa jag alltid att jag ville ha mitt första barn innan jag fyllde 30år, och det vill jag fortfarande. Men man behöver ju en karl för det, har ingen lust att vara ensamstående mamma. Vill i alla fall inte vara det som utgångsläge. Får väl se vad tiden för med sig.. Spännande! :)
-blue eyes-
RIP Lukas
Det som inte fick hända har tyvärr hänt. Lukas gick ur tiden den 22e april i år. Han blev nertrampad när mamma var ute och gick med honom.
Detta har gjort att jag har fått börja prioritera om livet. Innan levde jag för Lukas, nu lever jag för mig. Det är en jäkla skillnad! Det är väldigt svårt att på ett ögonblick bara ställa om. Ställa om till något som man inte valt själv, till ett liv som är så helt olikt det liv som man levde innan. Innan den 22e april 2010. Dagen då allting ändrades. Dagen då allt ställdes på sin spets.
Ingen glad hund att komma hem till, ingen varm lite kropp att krypa ner i sängen till, ingen som uffar på nätterna och vill komma upp i sängen. Alla de där sociala promenaderna är ett minne blott. Utan en hund så är det lite svårt att få kontakt med andra människor.
Ingen att skälla på för att han än en gång kissat ner sängkappan, ingen att busa med i Slottis, ingen som man får de goaset pussarna på ögonlocken av. Allt det där är borta och enbart minnen. Minnen som för det mesta gör så ont att ta fram så de får ligga undangömda långt bak där jag inte kan nå dem.
Ibland kan jag tycka att det är rätt skönt att vara själv, inget dåligt samvete för att man inte kommer hem i tid, inget dåligt samvete för att man inte aktiverar tillräckligt mycket, inget dåligt samvete för att man inte finns där. Jag kan komma och gå som jag vill utan att någon "tar illa upp". Men samtidigt så finns det ju heller ingen där som märker någon skillnad. Det är bara jag nu, och det känns väldigt skumt. För första gången i mitt liv så står jag själv. Ok, jag har ju min familj och mina vänner, men ingen att ta hänsyn till. Det är bara jag. BARA jag.
Vad jag hade önskat att jag kunde vända tillbaka tiden, kunnat radera ut minnet från Renova när jag sa farväl av min lilla hund, mitt allt, numera en kall, livlös stel liten varelse utan något liv kvar. Lukas som alltid hade så mycket att ge, gjorde så att alla runtomkring honom var glada. Det fanns ingen som förblev oberörd av honom och hans livsglädje. Ibland undrar jag om han bara var till låns, en ängel som var här för att sprida lite glädje. Han gjorde iallafall mitt liv till ett lyckligare liv under tiden som han fanns med mig. Hur ont det än gör nu så är jag glad att jag haft honom i mitt liv.
Saknar dig, saknar dig, saknar dig.
-blue eyes-
Detta har gjort att jag har fått börja prioritera om livet. Innan levde jag för Lukas, nu lever jag för mig. Det är en jäkla skillnad! Det är väldigt svårt att på ett ögonblick bara ställa om. Ställa om till något som man inte valt själv, till ett liv som är så helt olikt det liv som man levde innan. Innan den 22e april 2010. Dagen då allting ändrades. Dagen då allt ställdes på sin spets.
Ingen glad hund att komma hem till, ingen varm lite kropp att krypa ner i sängen till, ingen som uffar på nätterna och vill komma upp i sängen. Alla de där sociala promenaderna är ett minne blott. Utan en hund så är det lite svårt att få kontakt med andra människor.
Ingen att skälla på för att han än en gång kissat ner sängkappan, ingen att busa med i Slottis, ingen som man får de goaset pussarna på ögonlocken av. Allt det där är borta och enbart minnen. Minnen som för det mesta gör så ont att ta fram så de får ligga undangömda långt bak där jag inte kan nå dem.
Ibland kan jag tycka att det är rätt skönt att vara själv, inget dåligt samvete för att man inte kommer hem i tid, inget dåligt samvete för att man inte aktiverar tillräckligt mycket, inget dåligt samvete för att man inte finns där. Jag kan komma och gå som jag vill utan att någon "tar illa upp". Men samtidigt så finns det ju heller ingen där som märker någon skillnad. Det är bara jag nu, och det känns väldigt skumt. För första gången i mitt liv så står jag själv. Ok, jag har ju min familj och mina vänner, men ingen att ta hänsyn till. Det är bara jag. BARA jag.
Vad jag hade önskat att jag kunde vända tillbaka tiden, kunnat radera ut minnet från Renova när jag sa farväl av min lilla hund, mitt allt, numera en kall, livlös stel liten varelse utan något liv kvar. Lukas som alltid hade så mycket att ge, gjorde så att alla runtomkring honom var glada. Det fanns ingen som förblev oberörd av honom och hans livsglädje. Ibland undrar jag om han bara var till låns, en ängel som var här för att sprida lite glädje. Han gjorde iallafall mitt liv till ett lyckligare liv under tiden som han fanns med mig. Hur ont det än gör nu så är jag glad att jag haft honom i mitt liv.
Saknar dig, saknar dig, saknar dig.
-blue eyes-
Dejtinglivet
Vet inte om jag tycker att det är så kul att dejta egentligen. Har lätt för att fästa mig och falla hårt. Inte så jäkla smart egentligen - blir så jäkla sårad när det inte blir något. Vilket verkar hända rätt ofta tyvärr..
Men vad ska man göra då? Jag kan ju gärna inte dejta någon utan att "slå på" känslorna om jag nu känner något. Fast det kanske är det som man ska göra?! Eller?
Ja, inte vet jag.. Vet bara att det är jäkligt frustrerande, minst sagt! Men jag får helt enkelt fortsätta att vara jag, den som inte kan ta det får väl dissa mig då..
Spel, varför då?!
-blueeyes-
Men vad ska man göra då? Jag kan ju gärna inte dejta någon utan att "slå på" känslorna om jag nu känner något. Fast det kanske är det som man ska göra?! Eller?
Ja, inte vet jag.. Vet bara att det är jäkligt frustrerande, minst sagt! Men jag får helt enkelt fortsätta att vara jag, den som inte kan ta det får väl dissa mig då..
Spel, varför då?!
-blueeyes-
Back in business..
Varför är män en sort för sig?! Varför kan man inte köra med öppna kort?! Varför inte vara rak och ärlig istället för att syssla med det här förbaskade spelet?!
Det gör mig helt galen, inte blir det bättre av att jag är PMS'ig och hormonerna dansar tango på utsidan huden.. Om någon säger att denne ska höra av sig, varför inte då göra just det också?
Fast måste erkänna att jag kanske säger just så själv och sen inte gör det.. Men ändå! Om man inte är intresserad kan man inte säga det då? Jag menar, hur svårt kan det vara? Svårt tydligen, riktigt jäkla svårt. *humpf*
Jaja, får väl se vad som händer här, jag har inte hört något av herr D sedan i fredags natt.. Och då var det puss puss och bla bla bla. Ingenting som verkade vara skumt. Men vem vet, kanske bara var en skenmanöver. Tuff shit!
So long!
-Just me-
