Singel.

Varför ska det vara så svårt? Varför kan det inte vara lätt? Varför ska det vara så komplicerat att träffa mannen med stort M? Den där personen som man kan skratta med, busa med, gråta tillsammans med, bråka med, prata med, sova med.. Allt det där som skulle förgylla min vardag. Någon att dela livet med. Någon att skaffa barn tillsammans med. Någon att bli gammal och rynkig tillsammans med.
Jag är livrädd för att bli gammal och gaggig själv. Att inte få några barn. Att inte få uppleva den där omvälvande förälskelsen som är besvarad. Att aldrig träffa någon som sätter sin ring på mitt finger.
Tänk om det där aldrig kommer inträffa? Tänk om jag aldrig får känna hur det är att bära ett barn? Aldrig få hålla ett barn mot mitt bröst.
Det kändes ett tag som jag hade träffat den där mannen, någon som fick mig att känna mig speciell, utvald. Men sen hände något, vad vet jag inte. Och nu står jag här igen, lika ensam som innan och med ännu ett sår i hjärtat.

Det är kanske inte är meningen att jag ska träffa någon. Vem vet, kanske kommer bli den där gamla ensamma tanten på parkbänken..

-blue eyes-

Kommentarer
Postat av: Jessica

Vi ska sitta gamla på parkbänken och mata duvorna, Amanda. Det ska vi. Men ensamma, det är vi aldrig. Lövjo bäjb.

2010-10-11 @ 11:14:33

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0