RIP Lukas
Det som inte fick hända har tyvärr hänt. Lukas gick ur tiden den 22e april i år. Han blev nertrampad när mamma var ute och gick med honom.
Detta har gjort att jag har fått börja prioritera om livet. Innan levde jag för Lukas, nu lever jag för mig. Det är en jäkla skillnad! Det är väldigt svårt att på ett ögonblick bara ställa om. Ställa om till något som man inte valt själv, till ett liv som är så helt olikt det liv som man levde innan. Innan den 22e april 2010. Dagen då allting ändrades. Dagen då allt ställdes på sin spets.
Ingen glad hund att komma hem till, ingen varm lite kropp att krypa ner i sängen till, ingen som uffar på nätterna och vill komma upp i sängen. Alla de där sociala promenaderna är ett minne blott. Utan en hund så är det lite svårt att få kontakt med andra människor.
Ingen att skälla på för att han än en gång kissat ner sängkappan, ingen att busa med i Slottis, ingen som man får de goaset pussarna på ögonlocken av. Allt det där är borta och enbart minnen. Minnen som för det mesta gör så ont att ta fram så de får ligga undangömda långt bak där jag inte kan nå dem.
Ibland kan jag tycka att det är rätt skönt att vara själv, inget dåligt samvete för att man inte kommer hem i tid, inget dåligt samvete för att man inte aktiverar tillräckligt mycket, inget dåligt samvete för att man inte finns där. Jag kan komma och gå som jag vill utan att någon "tar illa upp". Men samtidigt så finns det ju heller ingen där som märker någon skillnad. Det är bara jag nu, och det känns väldigt skumt. För första gången i mitt liv så står jag själv. Ok, jag har ju min familj och mina vänner, men ingen att ta hänsyn till. Det är bara jag. BARA jag.
Vad jag hade önskat att jag kunde vända tillbaka tiden, kunnat radera ut minnet från Renova när jag sa farväl av min lilla hund, mitt allt, numera en kall, livlös stel liten varelse utan något liv kvar. Lukas som alltid hade så mycket att ge, gjorde så att alla runtomkring honom var glada. Det fanns ingen som förblev oberörd av honom och hans livsglädje. Ibland undrar jag om han bara var till låns, en ängel som var här för att sprida lite glädje. Han gjorde iallafall mitt liv till ett lyckligare liv under tiden som han fanns med mig. Hur ont det än gör nu så är jag glad att jag haft honom i mitt liv.
Saknar dig, saknar dig, saknar dig.
-blue eyes-
Detta har gjort att jag har fått börja prioritera om livet. Innan levde jag för Lukas, nu lever jag för mig. Det är en jäkla skillnad! Det är väldigt svårt att på ett ögonblick bara ställa om. Ställa om till något som man inte valt själv, till ett liv som är så helt olikt det liv som man levde innan. Innan den 22e april 2010. Dagen då allting ändrades. Dagen då allt ställdes på sin spets.
Ingen glad hund att komma hem till, ingen varm lite kropp att krypa ner i sängen till, ingen som uffar på nätterna och vill komma upp i sängen. Alla de där sociala promenaderna är ett minne blott. Utan en hund så är det lite svårt att få kontakt med andra människor.
Ingen att skälla på för att han än en gång kissat ner sängkappan, ingen att busa med i Slottis, ingen som man får de goaset pussarna på ögonlocken av. Allt det där är borta och enbart minnen. Minnen som för det mesta gör så ont att ta fram så de får ligga undangömda långt bak där jag inte kan nå dem.
Ibland kan jag tycka att det är rätt skönt att vara själv, inget dåligt samvete för att man inte kommer hem i tid, inget dåligt samvete för att man inte aktiverar tillräckligt mycket, inget dåligt samvete för att man inte finns där. Jag kan komma och gå som jag vill utan att någon "tar illa upp". Men samtidigt så finns det ju heller ingen där som märker någon skillnad. Det är bara jag nu, och det känns väldigt skumt. För första gången i mitt liv så står jag själv. Ok, jag har ju min familj och mina vänner, men ingen att ta hänsyn till. Det är bara jag. BARA jag.
Vad jag hade önskat att jag kunde vända tillbaka tiden, kunnat radera ut minnet från Renova när jag sa farväl av min lilla hund, mitt allt, numera en kall, livlös stel liten varelse utan något liv kvar. Lukas som alltid hade så mycket att ge, gjorde så att alla runtomkring honom var glada. Det fanns ingen som förblev oberörd av honom och hans livsglädje. Ibland undrar jag om han bara var till låns, en ängel som var här för att sprida lite glädje. Han gjorde iallafall mitt liv till ett lyckligare liv under tiden som han fanns med mig. Hur ont det än gör nu så är jag glad att jag haft honom i mitt liv.
Saknar dig, saknar dig, saknar dig.
-blue eyes-
Kommentarer
Postat av: Jessica
:(
Trackback
