singelgbg

Varför ska det vara så svårt? Varför kan det inte vara lätt? Varför ska det vara så komplicerat att träffa mannen med stort M? Den där personen som man kan skratta med, busa med, gråta tillsammans med, bråka med, prata med, sova med.. Allt det där som skulle förgylla min vardag. Någon att dela livet med. Någon att skaffa barn tillsammans med. Någon att bli gammal och rynkig tillsammans med.
Jag är livrädd för att bli gammal och gaggig själv. Att inte få några barn. Att inte få uppleva den där omvälvande förälskelsen som är besvarad. Att aldrig träffa någon som sätter sin ring på mitt finger.
Tänk om det där aldrig kommer inträffa? Tänk om jag aldrig får känna hur det är att bära ett barn? Aldrig få hålla ett barn mot mitt bröst.
Det kändes ett tag som jag hade träffat den där mannen, någon som fick mig att känna mig speciell, utvald. Men sen hände något, vad vet jag inte. Och nu står jag här igen, lika ensam som innan och med ännu ett sår i hjärtat.

Det är kanske inte är meningen att jag ska träffa någon. Vem vet, kanske kommer bli den där gamla ensamma tanten på parkbänken..

-blue eyes-

Vuxen, när blir man egentligen det? Är det något som man vaknar och bara är - ungefär som håret som över en natt kan vara för långt. Eller är det så att det kommer över en successivt - liksom kläderna i garderoben långsamt tycks krympa tills man står där och inte kommer ner i byxorna.
Ja, inte vet jag. Inte vet jag om jag är vuxen heller. För när är man vuxen per definition? Finns det någon mall att sätta kryss i som man måste ha ett visst antal kryss i för att komma över den magiska gränsen?
Kan ibland känna mig rätt vuxen, har ju bil, lägenhet och fast jobb. Städar, tvättar, lagar mat, springer på caféer, går ut på krogen, tycker om att dela en flaska vin och sitta och prata en hel kväll. Är inte det typiska vuxengrejjer så säg?!
Men samtidigt kan jag få ett ryck och hoppa i vattenpölar. Stå där mitt i en stor vattenpöl och bara plaska "tjipp-tjipp". Eller ha snöbollskrig om det kommit snö, eller varför inte göra snöänglar? Men det är det som kanske i dagligt tal kallas för att man har barnasinnet kvar. Det kanske inte har något att göra med om man är vuxen eller inte? 

Fyller snart 27år, känns helt ok faktiskt. Ingen åldersnojja än, eller kanske ska säga ingen åldersnojja just nu. Har haft lite åldersnojja periodvis. Är snart 30år, gulp, och det finns en del saker som jag hade velat göra fram tills dess. När jag var yngre sa jag alltid att jag ville ha mitt första barn innan jag fyllde 30år, och det vill jag fortfarande. Men man behöver ju en karl för det, har ingen lust att vara ensamstående mamma. Vill i alla fall inte vara det som utgångsläge. Får väl se vad tiden för med sig.. Spännande! :)

-blue eyes- 

Det som inte fick hända har tyvärr hänt. Lukas gick ur tiden den 22e april i år. Han blev nertrampad när mamma var ute och gick med honom.
Detta har gjort att jag har fått börja prioritera om livet. Innan levde jag för Lukas, nu lever jag för mig. Det är en jäkla skillnad! Det är väldigt svårt att på ett ögonblick bara ställa om. Ställa om till något som man inte valt själv, till ett liv som är så helt olikt det liv som man levde innan. Innan den 22e april 2010. Dagen då allting ändrades. Dagen då allt ställdes på sin spets.
Ingen glad hund att komma hem till, ingen varm lite kropp att krypa ner i sängen till, ingen som uffar på nätterna och vill komma upp i sängen. Alla de där sociala promenaderna är ett minne blott. Utan en hund så är det lite svårt att få kontakt med andra människor.
Ingen att skälla på för att han än en gång kissat ner sängkappan, ingen att busa med i Slottis, ingen som man får de goaset pussarna på ögonlocken av. Allt det där är borta och enbart minnen. Minnen som för det mesta gör så ont att ta fram så de får ligga undangömda långt bak där jag inte kan nå dem.

Ibland kan jag tycka att det är rätt skönt att vara själv, inget dåligt samvete för att man inte kommer hem i tid, inget dåligt samvete för att man inte aktiverar tillräckligt mycket, inget dåligt samvete för att man inte finns där. Jag kan komma och gå som jag vill utan att någon "tar illa upp". Men samtidigt så finns det ju heller ingen där som märker någon skillnad. Det är bara jag nu, och det känns väldigt skumt. För första gången i mitt liv så står jag själv. Ok, jag har ju min familj och mina vänner, men ingen att ta hänsyn till. Det är bara jag. BARA jag.

Vad jag hade önskat att jag kunde vända tillbaka tiden, kunnat radera ut minnet från Renova när jag sa farväl av min lilla hund, mitt allt, numera en kall, livlös stel liten varelse utan något liv kvar. Lukas som alltid hade så mycket att ge, gjorde så att alla runtomkring honom var glada. Det fanns ingen som förblev oberörd av honom och hans livsglädje. Ibland undrar jag om han bara var till låns, en ängel som var här för att sprida lite glädje. Han gjorde iallafall mitt liv till ett lyckligare liv under tiden som han fanns med mig. Hur ont det än gör nu så är jag glad att jag haft honom i mitt liv.

Saknar dig, saknar dig, saknar dig.

-blue eyes-

Vet inte om jag tycker att det är så kul att dejta egentligen. Har lätt för att fästa mig och falla hårt. Inte så jäkla smart egentligen - blir så jäkla sårad när det inte blir något. Vilket verkar hända rätt ofta tyvärr..
Men vad ska man göra då? Jag kan ju gärna inte dejta någon utan att "slå på" känslorna om jag nu känner något. Fast det kanske är det som man ska göra?! Eller?
Ja, inte vet jag.. Vet bara att det är jäkligt frustrerande, minst sagt! Men jag får helt enkelt fortsätta att vara jag, den som inte kan ta det får väl dissa mig då..

Spel, varför då?!

-blueeyes-

Varför är män en sort för sig?! Varför kan man inte köra med öppna kort?! Varför inte vara rak och ärlig istället för att syssla med det här förbaskade spelet?!

Det gör mig helt galen, inte blir det bättre av att jag är PMS'ig och hormonerna dansar tango på utsidan huden.. Om någon säger att denne ska höra av sig, varför inte då göra just det också?
Fast måste erkänna att jag kanske säger just så själv och sen inte gör det.. Men ändå! Om man inte är intresserad kan man inte säga det då? Jag menar, hur svårt kan det vara? Svårt tydligen, riktigt jäkla svårt. *humpf*

Jaja, får väl se vad som händer här, jag har inte hört något av herr D sedan i fredags natt.. Och då var det puss puss och bla bla bla. Ingenting som verkade vara skumt. Men vem vet, kanske bara var en skenmanöver. Tuff shit!

So long!
-Just me-

Jaha, nu var det bestämt. Jag ska gå ner 8kg.. Mer än 10% av min kropsvikt.. Det har varit lite väl mycket godis och slappande på sista tiden - ingen bra kombination om man vill behålla vikten.. 

Ligger i soffan med en bok och en magsjuk Lukas. Vet inte vilken gång i ordningen det är som han är magsjuk. Känns som det varit rätt ofta nu på sista tiden. Hans mage kurrar som en besatt och han vill varken äta eller dricka. När vi är ute och går så förvandlas han helt plötsligt till en ko och äter gräs för glatta livet..
Just nu ligger han hopsnurrad som en liten kanelkringa bredvid mig. Alldeles nyligen tittade han på mig med sina stora mörka ögon. Kände hur jag fylldes av kärlek till denna lilla varelse. Just nu är han mitt allt, behöver jag verkligen något annat?! Han älskar mig villkorslöst och ställer inga stora krav på mig.. Klagar inte på mig om det är stökigt, sover med mig i sängen varje natt, pussar mig i ansiktet, myser med mig i soffan, blir lycklig när jag kommer hem, ett utmärkt promenadsällskap, kan få mig att skratta (jaja, men det är faktiskt sant).. Vill inte tänka på den dag då han är så gammal att jag måste fatta det ödesdigra beslutet, det får mina ögon att fyllas med tårar..


Lukas som alltid har sin lilla tunga utanför, som låter som om han har konstant bihåleinflammation, kvarkar, snarkar, är extremt jobbig.. Min lilla prins helt enkelt.
 

-blue eyes-

Jaha, så var det tisdag igen. Dagen är i och för sig snart slut vilket är rätt skönt, det är min sista vecka på mitt gamla jobb. Sista veckan som jag håller på med fakturor. Ska bli underbart! Jag kommer börja jobba med det som jag är utbildad till, kommer se bra ut på mitt CV den dagen jag söker nytt jobb. Vill ut och resa - jobba i något annat land ett tag. Vidga mina vyer och se hur det fungerar på arbetsplatser i andra länder. Vad jag vill göra i framtiden vet jag inte riktigt, det kommer när det kommer.

Just nu längtar jag efter semestern, varje dag det blir veckodag igen så räknar jag dagarna till helgen då jag får sova ut.. Var ledig i fredags - det hjälpte lite, känner dock att jag är i behov av mer ledighet. Snart så, snaart är det min tur! Har hyrt bil i Spanien nu med, så allt är klaffat och klart! Tänk två veckor i värmen, bara jag med min kamera och en liten bil att tuffa runt i. Åka till olika stränder, sola, bada titta på lite sevärdheter.. Får kanske börja planera en liten rutt, hmm.. Tåls att tänka på lite.

Trivs riktigt bra i min nya frisyr, kommer nog vara korthårig ett bra tag framöver. Får se vad som händer med min stil, vad har man tex för örhängen till en snaggad friss? Kan man överhuvudtaget ha örhängen?! Har testat lite, känns inte så värst bra dock..



Help plz!

Nu är det dags för sängen. Har möblerat om härhemma, sängen har fått en annan placering, så det känns lite konstigt att sova. Hamnar helt plötsligt på "fel" sida. Förhoppningsvis så vänjer jag mig snart..

-blue eyes-

Så där, nu var det gjort. Jag har klippt av mig håret. Det känns helt underbart, har aldrig varit så nöjd med en frisyr som jag är med denna. Känns som hela jag kommer till min rätt.



Här är en bild på mig med mina snygga Prada glasögon. Passar bra ihop med min nya friss med.

   

Kanske kommer mer bilder om jag lyckas fastna dvs..

Har varit på massage idag och känner mig helt mörbultad. Blev inte utdömd, men nästintill. Måste gå varje vecka nu ett tag, mina muskler är inte vad de borde vara.. Förhoppningsvis blir de snart bättre.

Nu ska jag lägga mig ner i soffan och drömma att jag hade sällskap av en viss person. Patetiska jag är i farten igen.. Ränderna går visst aldrig ur ;) Men fantasier kan man ju ha om vem som helst, eller?!

-blue eyes-

Precis hemkommen från en utekväll. Borde väl egentligen ligga och sova, men va fasiken! Här är en låt som fastnat. Det är från Dave's soloalbum. En riktigt sjuk låt men med ett grymt komp. Lyssna och njut!

Hej hej.. Nu är jag tillbaka igen, åtminstone för ikväll. Det har varit så mycket på gång så jag inte vetat var jag skulle börja. Min hjärna är fortfarande rätt insnöad på en speciell Mr Good Looking, men det är väl bara att acceptera. Det verkar inte som om jag kan påverka den delen av min hjärna så jag gillar läget. Han har nästlat sig in där och verkar vara där för att stanna. 

Tänkte att jag skulle skriva ett inlägg, men nu när jag försöker skriva något märker jag att det inte går så bra. Kanske har lite att skriva om när jag kommer hem från Arvika på söndag. Just nu känner jag mig bara dränerad, hua! Det är lite för mycket i gungning just nu..

Jag trodde att min mage var säker igen från alla frivolter som den utsatt mig för, men icke. Idag gjorde den det igen. Kan inte förstå detta, varför?! Varför kan inte min logiska del säga till min ologiska del av hjärnan att mr GL inte är ngt att ha.. Attans! Jaja, får helt enkelt gilla läget och inse att det är så här det är nu, så får det ta den tid det tar för min kropp att komma över honom. Det är bara så typiskt att han ska vara så in i h*lvete snygg.. Jaja..

Ibland tror jag att jag är lite för snäll.. Men känner att jag vill behandla både arbetskamrater och vänner så som jag vill bli behandlad själv. Slår ibland knut på migsjälv för att vara alla till lags. På sista tiden har jag dock börjat känna mig utnyttjad. Inget kul alls. Känns som om man bara kan lita på sigsjälv. Kanske är det så också?